Nummer 02/2012

How to BITe the apple – on local remedies in investment treaty arbitration
The principle that a mistreated foreign national has to attempt to seek a remedy in the host State before resorting to international measures has deep roots in international law. It is regarded as customary international law within the field of diplomatic protection, from which it has spread into other legal fields, one of them being arbitral proceedings under international investment agreements. This paper intends to explore the question of what the default situation is where such a treaty does not regulate the question of local remedies – does the established local remedies presumption from the field of diplomatic protection prevail? This article answers the question partly in the negative. It is argued that there is no procedural requirement to attempt to seek local remedies before an arbitral tribunal’s jurisdiction can be established. The requirement might however be included in the merits of an arbitral claim, as has been done by several recent arbitral tribunals. It is the view of this author that such an inclusion should be done with considerable caution. Outside of claims of denial of justice, and certain similar claims framed under comparable standards, local remedies should have a limited role in investment arbitration and the purpose and driving force behind the system must be stressed when applying them.
Joel Dahlquist

Utvidgat företagsansvar för att förebygga korruption?
Den 1 juli 2011 trädde lagen Bribery Act 2010 ikraft i Storbritannien. Lagen har lett till kontrovers och kallats världens strängaste anti-mutbrottslag. Orsaken är att den etablerar ett straffrättsligt ansvar för företag som misslyckats med att förebygga mutbrott. För att undkomma straffansvar måste företaget visa att det har haft tillfredsställande rutiner i bruk för att motverka det brottsliga förfarandet. Storbritannien har därmed de facto infört ett straffrättsligt presumtionsansvar för juridiska personer. För en jurist med bakgrund i den svenska rättsordningen kan det tyckas främmande att söka skuld hos en kollektiv enhet och än mer att straffa en fiktiv konstruktion. I Sverige kan nämligen straffansvar endast riktas mot fysiska personer. Bribery Act 2010 kan emellertid inte avfärdas som ett isolerat brittiskt utspel. För det första har lagen utrustats med s.k. ”extraterritoriell jurisdiktion”, vilket innebär att det inte bara är brittiska företag som riskerar straffansvar under lagen. Även svenska företag kommer att falla under dess jurisdiktion om de kan anses bedriva affärsverksamhet i Storbritannien. För det andra är lagen av relevans för svenska företag och jurister eftersom den till stor del är tillkommen som ett resultat av internationella påtryckningar. Påtryckningar som även riktas mot Sverige.
Johanna Drewert

Förtal och integritet
Skyddet för privatlivet – integritetsskyddet – har sedan länge betraktats som svagt i svensk rätt. Dessa svagheter framträder med större skärpa efter inträdet i informationsåldern. Privatlivsinformation kan få global spridning på kort tid, möjligheterna att samla på sig stora mängder privat information har ökat. Lagstiftaren har gjort punktinsatser för att stärka skyddet, men när det gäller möjligheterna att utkräva ansvar från någon som kränker en annans personliga integritet förlitar sig svensk rätt framför allt på några få, allmänna normer. I artikeln analyseras möjligheterna att utkräva ansvar för det allmänna vid otillåtna intrång i privatlivet i enlighet med de principer som Högsta domstolen utvecklat med innebörden att civilrättsligt ansvar kan uppkomma direkt med stöd i Europakonventionens normer. När det gäller ansvarsutkrävande mot enskilda är de rättsliga möjligheterna mer begränsade och delvis bristfälliga. Författaren argumenterar för att vissa av dessa brister kan rättas till genom en mjuk utveckling i praxis. Andra brister kan däremot inte läkas på annat sätt än genom lagstiftning.
Mårten Schultz

Befriar leken från ansvar – om BDSM, samtycke och socialadekvans
Våren 2012 arrangerade Juridisk Publikation i Lund en paneldebatt på temat ”BDSM och samtycke” som jag fick förmånen att moderera. Debatten utgick från det så kallade Malmöfallet som rör åtal för misshandel i samband med BDSM- utövning. Denna artikel tar avstamp i den fråga som fick avsluta debatten, nämligen om detta uppmärksammade fall har diskuterats klart. Min ståndpunkt är att genom fallet väcktes flera principiellt viktiga frågor som bör dryftas vidare. Dessa spörsmål, som rör hur sexuella praktiker som kan utgöra straffrättsligt relevant våld hanteras i straffrätten, vill jag synliggöra genom den här artikeln. Inledningsvis ges en redogörelse för samtyckes ansvarsbefriande verkan i straffrättslig mening, samt de frågor jag ställer och det material som har använts. Artikeln är därefter uppdelad i tre delar. I den första delen analyseras hur ett giltigt samtycke konstrueras teoretiskt och i den rättsliga praktiken. Den andra delen rör försvarlighetsbedömningen, det vill säga frågan om var gränsen för ett samtyckes ansvarsbefriande verkan går. Slutligen diskuteras om BDSM kan jämföras med sport och lek inom ramen för social adekvans.
Linnéa Wegerstad

Om avtal om talerätt och taleförbud på företagsobligationsmarknaden i Sverige
Sveriges marknad för företagsobligationer, särskilt i högrisksegmentet, har beskrivits som liten och outvecklad jämförd med många andra länders. Den kännetecknas i dagsläget av illikviditet och ineffektivitet. De närmaste åren förväntas emellertid intresset för företagsobligationer öka både från emittenter och från investerare. Redan idag märks ökad aktivitet bland marknadsaktörerna, ökat intresse i media och stadiga volymökningar men många investerare har hittills förhållit sig avvaktande till svenska högriskföretagsobligationer. Många förklaringar till detta har erbjudits. Enligt undersökningar från Riksbanken och Svenskt Näringsliv publicerade 2011 skulle marknaden bli mer effektiv bl.a. om en fungerande förvaltarfunktion utvecklas. En förvaltare är en oberoende mellanman som företräder obligationsinnehavarkollektivet gentemot obligationsemittenten enligt vad som avtalats mellan parterna. Funktionen, som potentiellt kan sänka kostnader och risker för både emittenter och obligationsinnehavare, utvecklades i de anglosaxiska rättsordningarna med hjälp av trustinstitutet. Funktionen har även visat sig fungera i Norge, som liksom Sverige inte erkänner trustinstitutet, där det privata bolaget Norsk Tillitsmann ASA på avtalsrättslig väg skapat en förvaltarstruktur som liknar den som används i de anglosaxiska länderna. För att förvaltaren ska kunna sköta sin uppgift effektivt bör denne bl.a. ha behörighet att vidta rättsliga åtgärder mot emittenten för obligationsinnehavarnas räkning, och enskilda obligationsinnehavare bör vara förhindrade att vidta rättsliga åtgärder på egen hand. I denna artikel diskuterar författaren hur dessa två egenskaper kan uppnås inom ramen för svensk rätt.
Magnus Wieslander

Det affärsjuridiska hantverket – arbetet innanför avtalsfrihetens gränser
David Frydlinger