Nummer 01/2013

Monti II-förordningens uppkomst och fall – om svårigheterna med att reglera strejkrätten på EU-nivå
I mars 2012 presenterade EU-kommissionen den s.k. Monti II-förordningen. Syftet med förordningen var att balansera rätten att vidta stridsåtgärder mot eta- bleringsfriheten och den fria tjänsterörligheten inom EU. Bakgrunden var den intensiva debatt som pågått sedan 2007 2008 och EU-domstolens kontroversiella avgöranden i den s.k. Lavalkvartetten. I september 2012 drogs dock förslaget till förordning tillbaka på grund av bristande stöd från medlemsstaterna. Det är denna utveckling som bildar utgångspunkt för artikeln. Syftet är att analysera förordningens tillkomst och fall för att på så sätt kunna besvara följande frågeställning; varför utformades förordningen som den gjordes och varför föll den? Med utgångspunkt i förordningen och de subsidiaritetsinvändningar mot förord- ningen som tolv av 27 medlemsstater gjorde diskuteras i artikeln förordningens utformning och innehåll samt de begränsade konstitutionella förutsättningarna för dess antagande. Det sistnämnda är särskilt problematiskt med hänsyn till att EU-domstolen, till skillnad från den ”låsta” lagstiftaren, i princip kan agera fritt på området. Till följd härav har en asymmetri uppstått där rättsutvecklingen i princip endast sker genom avreglering (s.k. negativ integration). Monti II-förordningen är även intressant mot bakgrund av att det rättsliga landskapet idag är ett annat än vid tiden för avgörandena i Lavalkvartetten. Lissabonfördraget har trätt i kraft och det finns anledning att tala om ett para- digmskifte genom vilket de sociala rättigheternas ställning, där rätten att vidta stridsåtgärder ingår, har stärkts. Det är därför intressant att undersöka hur Monti II-förordningen förhåller sig till den senaste utvecklingen och hur en reglering skulle kunna utformas de lege ferenda.
Mattias Kumlien

Ett konstitutionellt perspektiv på en privatiserad planprocess – med fokus på legalitet, objektivitet och egendomsskydd
De senaste årtiondenas ökade privatisering av traditionella myndighetsuppgifter har för kommunernas del inneburit att olika kommunala tjänster helt eller delvis har lagts ut på privata aktörer. I linje med föregående har utvecklingen inom plan- och byggväsendet resulterat i att planeringen av kommunal mark i prak- tiken i stor omfattning blivit beroende av privata aktörers intressen och initiativ. Med utgångspunkt i ett praktiskt exempel argumenterar författaren för att det, trots att företeelsen är välkänd inom svensk rätt, inte tydliggjorts hur mycket makt över detaljplaneläggningen kommunerna de facto får eller bör lämna ifrån sig i förhållande till grundläggande principer för det allmännas maktutövning. Enligt författaren kan risken för att sådana principer frånses också ge upphov till otillåtna begränsningar av egendomsskyddet för berörda kommuninvånare.
Viktoria Hybbinette

Finansmarknadens referensräntor – särskilt om STIBOR
Efter den stora finanskrisen har flera missförhållanden uppdagats vad gäller beräkningen av olika referensräntor på finansmarknaden. Detta har lett till att myndigheter och marknadsaktörer har ägnat olika sådana ”benchmarks” ett förnyat intresse. Olika initiativ för att bättre reglera benchmarks har tagits, av såväl marknadsaktörer som nationella, europeiska och internationella myndighet- er. Artikeln diskuterar finansiella benchmarks i allmänhet och det nya ramverket för den svenska referensräntan STIBOR i synnerhet. Ramverket antogs i december 2012, publicerades i januari 2013 och trädde i kraft den 4 mars 2013.
Dan Hanqvist

Sakrättsligt skydd som vilseledd? Om subjektiva inslag i traditionsprincipen
Traditionsprincipens uppfyllande brukar traditionellt bedömas med utgångspunkt i egendoms fysiska placering. I de flesta fall vållar inte denna bedömning några svårigheter. Men vad händer med det sakrättsliga skyddet om en part vilseleds att tro att egendom har en annan placering än vad den i själva verket har? En förvärvare eller panthavare kan tro att en transaktion har sakrättsligt fullbordats, fast det senare ska visa sig att de fysiska förhållandena inte alls är sådana att ett sakrättsligt moment har uppfyllts. I artikeln diskuteras om en vilseledd förvärvare eller panthavare trots bristande besittningsförhållanden kan erhålla sakrättsligt skydd.
Ellen Ekman

Vad skulle ett utvidgat rättighetsansvar innebära?
Artikeln tar upp den aktuella tanken att skadeståndsrätten håller på att förän- dras – den skulle, med förebild i Europadomstolens praxis, bygga snarare på ett rättighetstänkande än på traditionella principer, närmast culparegeln. En fråga är om vi i svensk rätt bör gå vidare på vägen mot ett sådant utvidgat rättighetsansvar. Enligt författaren bör vi först ha klart för oss vad en sådan förändring egentligen skulle innebära; det framgår knappast av diskussionen i ämnet, och den framtida utvecklingen är osäker. Därför är det också svårt att bedöma hur pass önskvärt det är med en sådan förändring av regelsystemet.
Bertil Bengtsson

Äreminnen över två av beredskapstidens advokater
Kjell Å Modéer