Artiklar
I rättspraxis och juridisk doktrin beskrivs reglerna om frihet från straffrättsligt ansvar ofta som bestående av två led: huruvida viss situation föreligger och huruvida gärningen är rättsenlig. Med den uppdelningen riskerar en av begränsningarna av det ansvarsfria området att förbises. Det krävs nämligen också att en gärning som begås i nödvärn eller i nöd är ägnad att avvärja nödvärns- eller nödsituationen och det krävs att den gärning som företas med samtycke också stämmer överens med samtycket. För att säkerställa att dessa begränsningar beaktas bör de behandlas som ett självständigt led i prövningen av nödvärn, nöd respektive samtycke. En analys av ansvarsfrihetsreglerna i tre led, snarare än två, är därför att föredra.
Marie Kagrell
Detaljplanekravet, Proportionalitetsprincipen och Planmonopolet – I ljuset av tre rättsfall
Proportionalitetsprincipen är på stark frammarsch inom svensk rätt. Principen har fått stort genomslag inom fastighetsrätten, där den ska tillämpas när enskildas intressen riskerar att påverkas på ett negativt sätt. En fastighetsrättslig lagstiftning som genomsyras av proportionalitetsprincipen, och som även har påverkats mycket av den nämnda rättsutvecklingen, är plan- och bygglagen (SFS 2010:900) (PBL). Övergripande kan detta bl.a. beskrivas som att det inte längre räcker med att ha stöd i PBL för ett specifikt beslut; beslutet måste även vara proportionerligt enligt en fristående proportionalitetsbedömning.
En fråga som kommer diskuteras i denna artikel är hur proportionalitetsprincipens utveckling och genomslagskraft inom fastighetsrätten påverkat, och i framtiden kan tänkas påverka, det kommunala planmonopolet som återfinns i PBL. Planmonopolet har historiskt ansetts innebära att en kommun bl.a. har kunnat avslå en ansökan om förhandsbesked och bygglov med hänvisning till att området där fastigheten ligger först måste detaljplaneläggas. Kommunen har dock ingen skyldighet att initiera något planarbete eller anta någon plan. En fastighetsägare som vill bebygga sin fastighet riskerar därför att hamna i ett slags moment 22: bygglov ges inte för att det behövs detaljplan men kommunen har ingen intention att planlägga området. Är det tänkbart att det genom proportionalitetsprincipen har skett eller kan komma att ske en uppluckring av det kommunala planmonopolet? Situationen diskuteras nedan i ljuset av framför allt tre avgöranden från högre instans.
Marc Landeman
States are intervening militarily in conflicts in other countries like never before. From a legal perspective, this raises the question of which legal ground(s) States use to justify this use of force. Case studies of examples such as Mali shows that States have started to put a particular emphasis on the existence of consent. In other words: the intervention by State A into State B is legal, because State B invited State A to intervene. However, the validity of this argument is not uncontested. During a civil war, some have argued that the right to self-determination of people(s) makes such invitations invalid. Others have argued that governments with a past of grave breaches of peremptory norms of international law should lose their power to invite and that accepting their invitations should be unlawful. This article concludes that there is not sufficient support for these suggestions in the sources of international law.
Isak Thorin
Tvärvetenskapliga artiklar
Våldtäkt eller samlag? – Benämningar på misstänkt brottsliga gärningar i våldtäktsdomar
I våldtäktsdomar rekonstrueras berättelser från kvinnor och män som tillsammans med domstolens bedömning och dom skildrar upplevelser av å ena sidan sexualiserat våld och å andra sidan frivilliga sexuella förbindelser. Vid rekonstruktioner av berättelser och konstruktioner av bedömningar spelar ordval en avgörande roll för hur både misstänkta och bevisade övergrepp framträder i skrift. I denna artikel undersöker jag genom språkvetenskapliga diskursanalyser vilken roll som olika aktörers benämningar på misstänkt brottsliga gärningar spelar för framställningen av misstänkta och bevisade övergrepp. Jag diskuterar också vilka konsekvenser som val av benämningar får för bemötande av sexualbrottsoffer i skrift. Av analyserna framkommer att benämningen samlag är särskilt problematisk eftersom benämningen dels används av olika aktörer för olika syften, dels döljer upplevelser av sexualiserat våld och därigenom får våldet att framstå som ömsesidigt vilket jag argumenterar för invaliderar brottsoffrets upplevelser. I artikeln synliggörs också att domstolens användning av benämningen samlag ingår i en intertextuell relation med gällande lag och att benämningen i domarna döljer våldet eftersom våldet döljs redan i våldtäktsparagrafens lydelse genom rekvisitet samlag. Jag föreslår därför en omskrivning av våldtäktsparagrafen som tillhandahåller språkliga verktyg för att i domar tala om våldtäkter som sexualiserat våld, inte som samlag.
Sofia Orrbén
